lördag 12 mars 2011

Stressed out!


 Var precis ute med Wilmer på en rastning i solen.
Härligt väder och humöret var bra.... tills vi gick ut!
För på denna 10 minuters rastning, så blev det typ 16-20 utfall + lite dragande i koppel då.
 
Vad gjorde han utfall på?
Ja det var vanliga saker, som att nån person promenerade, en annan hund, en cyklist....
För övrigt så har det varit kanske mellan 10-16 utfall/morrande mot dörren per timma, 
då vi är inomhus. Varför? Jo för han hör nån i trappen.
Visst, vissa timmar kan vara lugnare, med typ inget utfall eller morrande mot dörren alls,
men det är för att rörelsen i trappen då är lugnare än annars.
Varför? Jo är han är osäker. Inte aggressiv, utan bara väldigt osäker.
Det är som Cesar brukar säga, "Det är lättare att få ordning på en aggressiv hund, 
för den agerar bara i nuet, medan en osäker eller rädd hund är ostabil psykiskt 
och psyket tar tid att få ordning på"
 
 
"Inte stressa, bara vila", sa min läkare till mig i veckan, men inte så lätt.
Utfall, morrande och sånt, skapar till slut en inre stress.
Jag vaknar varje morgon av att korrigera det första jag gör.
Eftersom morra/skälla på ljud, är det första han gör. Kommer brevbäraren är det KAOS!
Alltid lika trevligt att starta dagen med att nyvaken behöva "skrika" från sin säng, Not!
När stress når en viss gräns, så är man konstant irriterad, utmattad, deppig osv.


Inomhus så kan jag inte ens gå på toa utan att behöva korrigera honom.
Kan inte heller bada/duscha, utan att behöva korrigera honom.......
Så ska jag bada, så sätter jag kompostgallret för badrumsingången, 
lättare att korrigera om vi är nära varann, annars flyger han ju på dörren...
Utomhus så måste jag ha koll på alla faror överallt,
för möter vi folk på för nära avstånd, så känner sig Wilmer trängd, = kraftigare utfall.
Att ständigt korrigera, rehabilitera hans osäkerhet och ständigt vara vaken på faror,
ja det skapar ju så klart en inre stress!


Jag pendlar mina veckor, mellan att gå i omplacerings tankar,
och känna den stunden att detta vore absolut mest logiskt för oss båda,
till att i nästa stund låta hjärtat tala, och då vill jag ha kvar honom.
Får helt enkelt låta tiden gå och känna efter. Sånt här är aldrig lätt. 
Tycker ju om honom, samtidigt som det är svårt att han blev ostabil i sin avel.
Skulle jag bestämma mig för att omplacera, så kommer jag inte 
skaffa djur på många år. Behöver bearbeta den stress som byggts upp.
Constant battle between my heart and common sense

2 kommentarer:

Hemmet Är Min Borg sa...

Ja detta är ju som sagt väldigt tråkigt, men man måste vara realistisk oxå, det ska ju vara roligt med hund, så här ska det inte vara, en promenad ska vara avkopplande och trevlig
Kraaam

Tiggir sa...

Så tråget det bliv så!!
Jag hoppas vad du än bestämmer dig för att det blir de rätta för er båda..Och jag håller med din mamma att det ska vara roligt med hund..
Finns här för dig gummsan!!
Bamse kram