.
Struntar i bilder i detta inlägg.
Inlägg med bara text utan bilder, förlorar läsare!
Detta inlägget är dessutom långt.
Men jag vill inte skylta detta inlägget heller, så valde medvetet att inte ha bilder.
Det säga att det är trevligt och rogivande att ta en promenad med sin hund,
men oftast för mig så blir det ett stort suckande,
där jag tänker: ”jaha nu igen...”
Då ska vi ut och dra och skälla igen, tänker jag
Han blev inte bara stressad i sin avel, utan också för Stor för sin standard.
Vilket gör att han är högre och tyngre än en hane i hans ras ska vara.
Är ju en liten ras annars.
När en hund blir stressad så blir den också mkt tyngre
och kan bli 3-4 ggr sin vanliga vikt.
Så ibland ser jag ut som ett barn som promenerar en stark rottweiler, typ...
Han drar runt mig som en jäkla vante ibland alltså.
Jag tycker om honom, det gör jag.
Hund har jag dessutom velat ha sen tidiga barnsben.
Visste ju inte att min första hund, skulle bli en stressad och osäker sådan.
Drömmen blev inte helt som tänkt...
Stress, Stress
Det känns som att jag blir sämre ibland.... Psykiskt alltså.
Inre stress och dåligt humör får jag.
Känner att jag lite isolerar mig just pga honom.
För jag kanske känner att jag inte Orkar ha 150% koll då vi ska ut...
Då blir det stökigt, jobbigt, då blir vi osams och ja,
då är det inte kul att gå ut.
Då utsätter man sig lixom inte till slut. Isolerar sig alltså lite.
Om någon bjuder bort mig eller vill komma hem till mig,
så dyker tusen frågor upp, samt en enorm stress inombords.
Bl.a ”Vilka andra kommer?” … ”Hur är de andra personerna?” …
"Är det barn där?" ... "Är det stora ytor där vi ska vara?" ...osv osv.
Sen lite förvarna alla också. Be dom ignorera honom.
För nytt folk är faror och då måste jag vara förberedd på osäkerhet,
och osäkerhet kan bli utfall och eventuellt stressat utfall.
Sen det att jag måste veta hela tiden om jag ska träffa någon vän,
om den har med sig nån i sin tur osv.
Eller om jag har hundvakt och den ska träffa nån, eller få besök...
För då måste jag vara lite förberedd, läsa hans signaler och allt,
för annars kan starka utfall ske. Jobbigt.
Tar massa energi att hantera allt det här och vara förberedd
på precis varje steg jag tar. Faror är precis överallt ute ju!
Isolera sig
Innan jag går ut, så måste jag titta i nyckelhålet.
Är någon där, så får jag vänta lite. Får sen rusa iväg, så ingen hinner komma.
Går jag på en gata, så måste jag ha koll på om det kommer cyklist,
nån runt hörnet, joggar, förbigående.....
Jag får ta massa omvägar om jag ser att vi kommer få möte,
för kommer han för nära nån han är osäker på, så leder det till utfall.
Har jag kopplet slakt och inte haft Full Koll på omgivningen,
så kan hans utfall leda till att han kommer Åt faran.
Han har kort koppel på promenader ofta,
men kan ju inte göra behov i kort koppel precis.
Nån enstaka gång har det hänt att han gått fot på vänster sida,
vi får möte på höger sida, så jag alltså är mellan han och faran....
Jag försöker justera hans spändhet och osäkerhet,
men inget hjälper och han ändå gör utfallet. Kraftigt sådant...
Så har det hänt att han kommit åt mitt ben i utfallet!
Eftersom hans mål är att nå de mötande personerna.
Hans syfte är så klart inte att komma åt mig,
men mitt ben råkade vara i vägen och ett nafs på benet råkade ske.
Jag blir inte sur på honom, han var ju bara väldigt osäker.
Tungt att hantera den vikt han får i utfall, eller då han drar.
Man får lixom styra honom psykiskt istället.
Få honom att göra det man vill, genom psykologi.
Men som sagt, det tar ju enorm energi att hålla på så där Varje promenad,
eller varje vistelse bland folk!
Så i längden blir det tyvärr att man lite grann isolerar sig.
För det tar lixom för mkt energi att möta alla dessa faror
och ha sån koll på honom, samt ork att hantera hans ökade vikt i kopplet,
då stress eller utfall sker.
Skön kille trots allt
Har har lite grann två sidor. Antingen valpig, härlig och mysig,
eller stressad, osäker, känslig, där andra tror han är farlig!
Klart jag tycker om honom också! Haft han sen valp ju!
Kan skratta åt hur härlig han är ibland och hur go han är.
i träning är han också bra! Duktig på "appelplan" och allt.
Det är bara så att allt för mkt i vardagen, stressar honom,
eller gör honom osäker,
så man ser nog dessvärre mer dåliga sidor än bra, generellt sett.
Eftersom han blev för stor för sin ras så är det tyngt att arbeta med honom.
Blir han osäker eller stressad så varken hör han eller ser han,
förrän han lugnat ner sig. Blockerad lixom.
Då funkar alltså inte träning eller korrigering, förrän han är lugn igen.
Vart vill jag komma?
Känns hemskt att skriva detta och ens tänka så här,
men stängt inne alla känslor så länge nu.
Jag anklagar mig själv. Känns som jag ger upp på honom.
Tycker om honom och har ju haft han sen valp.
Är ju inte heller hans fel, så Jobbigt detta!
Gråter ibland för jag inte orkar ha hand om honom,
och samtidigt som jag inte vill ge upp honom, så orkar jag inte.
Får ny styrka och motivation emellanåt under året,
då går träningen också bra, tills jag tex blir sjuk
eller behöver några dagars lugn,
för då tappas allt vi byggt upp och han börjar krångla.
Den där motivationen och styrkan, dyker dessutom upp allt för sällan.
Jag är ju själv inte stabil lixom.
Med detta inlägget menar jag ingenting speciellt.
Är bara så väldigt trött och utpumpad på energi.
Visst tänker jag fram och tillbaka, men jag menar att
jag har inte gjort något speciellt beslut pga detta inlägget.
Kommer säkert ångra att jag skrev allt detta.
Har skrivit såna här inlägg förut, men sen tagit bort dom.
Även om jag känner så här, så tänker jag mest tyst om det.
Känsligt ämne och känns fel att känna så här....
7 kommentarer:
Jag kan ju bara säga, att jag har full förståelse i din situation,och så som du reagerar i detta är fullt normalt,jag har ju sett dig i vardagen och hur den är, och jag hade aldrig orkar detta,men det är nog lättare för mig att säga så, som inte är i den, du måste ju orka eller har inget val än att göra detta, men ett fruktansvärt svårt beslut eller vad man ska säga om de, skriva av sig är nog oxå bra,
KRAAM
Förstår att det kan kännas jobbigt vissa dagar med w. Han blev ju som du skrev inte som du tänkt med tanke på felavel osv. Men klandra inte w eller dig själv för det, jag är avis för du har en hund som är speciell. Vad som gör w till den han är, är ju dels pga felavlet. Förstår att d måste va jobbigt o lära om han allt om man har en dålig vecka men du kämpar på bra ändå! Alla har dagar då man inte orkar kämpa men man gör sitt bästa ändå!!:.. Och det är aldrig fel att be om avlastning till vänner. Jag jao mer än gärna ta honom när som när du känner att du inte kan eller orkar med honom! Jag är din vän och jag stöttar dig i allt oavsett hur länge det gäller!! Ta hand om dig själv och w! Massa kramar från en som alltid kommer va beredd på avlastning, all you need to do is ask!! <3
så fint av dig Nettan, du är en sann vän <3
Tack för era kommentarer <3 <3
Ja mamma du vet ju att jag gått och undrat i många månader nu, över hur jag Faktiskt ska göra.... jobbigt..
Wilmer och jag är så olika med. Vi är motsattser i mkt.. Känns som jag mer och mer, månad efter månad, tröttnar på hund.. men jag vet inte.. Tycker inte det är kul med hundpromenader eller nått.. Vill göra sånt som INTE inkluderar hund typ.. Men han blir lidande, för då sitter han instängd här å jag är ute, å då får jag dåligt samvete.... =(
Usch, att tänka högt om allt, känns så fel.. att jag inte vet helt vad jag känner för honom ibland.. hatar att misslyckas med.
"Hatkärlek".. tror jag man kan säga just så faktiskt.
Det är nog Rätt ord på hur jag känner.
Men varje gång jag känner mig less, så tittar jag på honom och då ser han söt ut och så kommer tårar, för man tänker att han förtjänar inte att jag känner som jag gör, eller ja....
Era kommentarer betyder massa!
Tack för ni finns <3 <3 <3
PÖZZZZ
det är klart samvetet kommer annars är man ju inte normal,och ja ni är olika i mycket och man känner sig fruktansvärt misslyckad, jag tror att all hans stress gör oxå att du orkar inte och då sviktar känslorna, och djur är ju inte dumma för detta känner han,han vet kanske inte vad du tycker om han ,eller vad säger man, Min högsta önskan i detta är att du kan få hjälp av någon som verkligen kan detta med stress,
ja, vi finns ju så bara prata när du vill,mobilen ligger vid sängen om det skulle vara så även på natten :)
Kram
Fast att få hjälp med någon som kan detta med stress.. det är inte helt det. Jag vet som sagt hur jag ska handska honom, men han kräver mer än vad ork finns.
Att gå igenom En dag med honom, gör att jag blir så utmattad att jag sen behöver vila massa, för nästa pass...
När jag får motivation så klarar jag typ 1-2 veckor, men sen behöver jag verkligen vila ut i flera veckor efter det.. dvs att jag är TOTALT slut på energi sen och kan inte träna ALLS under utvilningen.. då faller allt!
Han kräver för mkt för att må bra och den lilla energi jag bygger upp varje dag, går till honom... får inget liv ju.
Jag har ju utmattningsdepression också, så att få en stressad hund som måste rehabiliteras varje dag, är ingen bra kombo =(
Ja jag vet ju hur utmattningen fungera och det är så mycket vila och ta de lugnt , så jag förstår,
Kram
Skicka en kommentar