In mayor process....

.Har i en rätt lång period nu, varit inne i en process i mitt liv.Jag går igenom både bra och dåliga händelser och känslor,för att fundera ut Vem jag Är egentligen som person,varför jag reagerar som jag gör, varför jag har de rädslor jag har,och hur jag ska försöka bli bättre, hitta mig själv igen.

Jag har genom åren tagit på mig kritik, även om jag kanske inte hanterar kritiken så bra i stunden då jag hör den.Tar ändå till mig den, funderar lite och kommer sen underfull med att Så vill jag ju inte vara mer framöver.Det får mig lixom att sen tänka mig för i alla situationer.För att försöka att bättra mig och inte heller göra samma misstag på nytt.

Har vart med om rätt mkt trist genom åren....
Men har också kommit på, att det går faktiskt inte sopa under mattan.Problem, svek och jobbiga minnen, måste man bearbeta.Min process går ut på, att se tillbaka på hela mitt liv,och sen lura ut hur jag kan bearbeta dessa bitar, se dom från en bättre vinkel och sen kunna gå vidare som en starkare person.Kan man inte prata om gamla svek, utan att bli upprörd eller liknande, så har man inte bearbetat.

Jag har också en tid nu, lyssnat på kändisar i tv, som berättar om sig själv.Bl.a program som "Stjärnorna på slottet" och "Så mycket bättre",men också generella intervjuer och liknande.Försöker lyssna och försöker se dom som en förebild.Dessa människor lever mer eller mindre mitt liv idag och har Mitt drömyrke,men har precis som Jag, haft en tuff bakgrund.Att höra 'såna' berätta om Hur Dom fann styrka, mod och jävlar-i-namma,gör att jag känner mig inte som ensam mer.

Jag försöker ta vara på det dom säger..Lyssnar också då dom berättar om sina rädslor och svårigheter.Jag har viss scenskräck, men mitt drömyrke är just att stå på scen.Men att höra Elvis Presley säga hur himla nervös han är Varje gång,innan han kliver upp på scenen, att han aldrig helt vänjer sig..Hur Robert Gustavsson lider av panikångest- attacker,tvångstankar, samt har gått in i väggen några ggr.... Att höra fler andra säga hur nervösa dom är inför varje scen framträdande..Jag kommer tänka på detta alltid. För vill jag något stort, men nästan dör av nervositet som kan hindra mig från att genomföra det jag tänkte göra, så ska jag ha i bakhuvudet att de där större stjärnorna, känner faktiskt som Jag.Bara Det underlättar ju. Förebilder.

Känns som jag inte längre är ensam! Jag tänker klarare och det känns som att jag börjar närma mig en styrka där jag tar tag i alla drömmar, rädslor och bara börjar leva fullt ut lixom. Men fortfarande lite kvar att bygga.. Det är först när man är Medveten om det, som man kan ändra.Det är också först då man ger sig Fan på att trista minnen,inte ska styra min framtid, som man faktiskt kan bearbeta och avsluta!  Röjer man inte upp i det gamla och förflutna,så lär dina rädslor, beteenden och ilska och liknande... föras vidare till dina barn, omedvetet!