Jag kollade igenom foton från min flytt till Norrköping,
och mindes tillbaka på känslor och spänning man då hade.
Resan hit och hur vi körde en solig dag med släpet..
Låtarna vi spelade i bilen och hur katten såg ut där han låg.
Jag minns känslan av hur vi lämnade Lidköping och stan jag alltid bott i.
När familj och vänner åkt hem, skulle jag ta mig till en ica-affär..
Att sätta mig på cykeln och åka på en främmande gata, där spårvagnsvägen sträckte sig bredvid mig, den känslan kommer sitta livet ut. Jag kunde inte göra annat än att le!
Känslan sitter kvar i mig ännu, å jag kan fortfarande le när jag ger mig ut.
"Detta är MITT" tänker jag.
Alla år som jag kämpat, och nu har jag nått mitt mål.. Äntligen!!
Alla år jag sökt och suttit uppe dagarna i ända..
desperat på att ta mig från Lidköping! Och nu har jag lyckats!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar