- Under Ytan -
.
En lugn söndagsmorgon med mitt kaffe och tända ljus.
Lyssnade på Nyhetsmorgon där de pratade om känsliga ämnet Självmord.
En liten stund av egen inre rannsakan passerade mig...
.
Det är inte ovanligt att folk i min närhet beskriver mig som gladlynt.
Jag är den där spralliga lilla teaterapan med glimten i ögat.
Hon med den fantastiska förmågan att göra något stort av det lilla.
Hon som ser skönhet i detaljer och ser det bra i det dåliga.
Den kreativa tjejen som märkligt nog är duktig i allt hon tar sig an.
Jag har ofta fått höra att jag kan bli precis vad jag vill.
Men vägen genom livet har inte alltid varit så varm och trevlig.
.
Det finns människor där ute som sprider kyla omkring sig.
Hårda ord, utan vidare konsekvensseende på vad ordens effekt kan bli.
Mobbande barn, men märkligt nog även bland våra vuxna.
Kanske påpekas ens utseende, intressen, familj eller val av umgängen.
Ju mer personligt, desto mer kränkande blir det såklart.
En ständig känsla av att man inte duger som den man Är, känns över tid.
Saknar man då stöd omkring sig, blir man fruktansvärt ensam.
Sker det inom relationer så blir ju effekten och skadan såklart hårdare.
Det är ju inom relationer vi ska finna stöd och trygghet.
Att släppa in någon på sitt djup för att sedan bli sänkt som person,
kan över tid få vem som helst att tvivla på sig själv.
.
.
Jag vill återgå till min rannsakan. Vill lyfta detta känsliga ämne.
För bakom denna glada tjej som verkar duktig på allt,
så har jag under mitt liv fightats med perioder av just psykisk ohälsa.
Detta grundade sig i att jag hade svårt att passa in.
Jag blev den där snälla, blyga som var ett utmärkt mobboffer.
Hade få vänner, men bra vänner att kunna vara mig själv fullt ut med.
Vi flyttade mycket vilket kanske rubbade tryggheten lite.
Familjär som jag är, fick jag tidigt lära mig att det kanske inte går.
Att släkten kan bråka och att pappor kan hålla sig undan.
För mig var det ju svårt att acceptera hur blod Inte vill hålla ihop.
Samma med övriga relationer. .Man Vårdar varann!
.
Någonstans på livets väg har jag sökt den där tryggheten.
Den där stöttningen. Att få lyftas lite grann och känna sig värdig.
När världen därute är kall, så ska hemmet vara varmt.
En trygg famn att landa i, där man liksom tar det där djupare andetaget.
Nära personer i sitt liv ska Ge energi, när annat Tar energi.
Känns väl som en självklarhet, men för min del har jag inte varit så.
I omgångar av mitt liv har jag fått känna att jag inte duger.
Men som jag skrev, så är det i nära relationer det svider som mest.
Om ingen tycker om mig, Varför finns jag då till?
.
Främsta orsaker till självmord sägs vara mobbing och ensamhet.
Allt som oftast hänger ju dessa två ord ihop.
På min livsväg har jag saknat det stöd och trygghet jag behövt.
Har haft alldeles för många perioder av ensamhet.
Dragit mig undan när jag inte har behandlats rättvist och vänligt.
Elaka ord har blivit många fler än upplyftande fina ord.
Man börjar successivt tycka att man inte duger. Att man är Fel.
Börjar ifrågasätta varför man lever. Vad är syftet?
I relation kan även svartsjuka och misstänksamhet sätta sina spår.
Man blir inte sedd för de fina handlingar man utdelar.
.
Vi alla kanske inte har samma orsaker till självmordstankar.
Många av oss har aldrig heller försökt. Det liksom stannade i tanken.
Så var det för mig. Kunde gå igenom förloppet mentalt.
Kunde planera hur det skulle gå till. Kunde se hur vissa skulle reagera.
Men i den mörkaste stund bryr man sig inte om andra.
Detta är såklart obegripligt svårt att förstå som utomstående.
Anledningen är att smärtan i hjärtat då är alldeles för stark att bära.
Bägaren har runnit över och man ser ingen utväg.
Just därför är det sååå viktigt att man greppar problemet i Tid.
Ställ frågor. .Se personen. .Lyssna. .Finns.
Det räcker också långt med en tyst utsträckande hand av välmening.
Det vi får Mer utav, är det vi minns allra mest. Gott som ont.
.
.
.
Tror att en ärrad själ kan reagera på två sätt.
Antingen blir man själv en mobbare. Vilsen på rätt och fel.
Eller så blir man ännu mer ödmjuk mot andra utsatta i samhället.
Jag vet smärtan i att inte känna mig sedd. Eller älskad.
Smärtan i att någon tvivlar på mig, just därför litar Jag på andra.
Känslan i hur mina ord inte verkar värdiga att lyssna på.
Jag vet känslan i att svikas på sätt Jag aldrig skulle utsätta någon för.
Men också alla gånger då min godhet mättat andras egon.
Jag vet hur det känns att titta på när andra älskar.
Kramas, överraskar varann, uppmuntrar och visar uppskattning.
Känslan av att alltid vara den som ser på. I distans.
Den som hör orden. "jag är stolt över dig", utdelas med leenden.
Men inte vara just den som tar emot dessa ord.
Vet hur det känns när jag inte verkar duga, precis för den jag är.
.
Det sägs vi klarar av allt, med Stöd. Men om vi Inte har det då?
Ibland kan man behöva hjälp på vägen. Psykolog.
En ensam människa mår så mycket bättre när den får prata lite.
Ett lyssnande öra och stärkande ord. Icke dömande.
Men vi alla borde bli bättre på att vara ödmjuka medmänniskor.
Ju mer empati vi människor har, desto finare blir vår jord.
Vi får då lättare att läsa av varann, samt sätta oss in i andras känslor.
Att behandla andra som du själv vill bli behandlad.
För när du Vet hur det känns, vill du väl inte att andra ska drabbas?
Det finns så små fina saker vi kan göra för en annan människa.
Kanske borde. etik & moral .sättas på skolschemat?!
.
Jag går sällan runt och känner självmordstankar.
Men jag ville berätta lite om mitt perspektiv inom detta ämne.
Hur man kan känna i just en sådan stund och orsaker.
Livet är så skört och vi vet ju inte vad människor bär på för sorger.
Jag tycker det är så viktigt att vi alla vårdar varann.
Framförallt bör vi uppmärksamma oss mer på konsekvenser.
Ord och handlingar är våra kraftfullaste verktyg.
Det vi får Mer utav, är det vi minns allra mest. Gott som Ont ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar