Rosa ♥

Ikväll har vi kollat på cancergalan. Man blir berörd! Svårt att hålla tillbaka tårarna, vill jag lova. Sånt här är jag lätt berörd på. Empati och blödig av mig.  Farfar gick bort i cancer för 20 år sen. Mormor opererade bort sin cancer för några år sen och klarade sig.

Själv så upptäckte de cellförändringar på mig för 3 år sen. Jag hade ju känt smärta i många år, men inte kollat mig. När jag väl gick på undersökning så hade det spridit sig djupt. Hade burit på detta i kanske 10 år, eller mer. När det går så pass långt, så kan det blitt livmodehalscancer. Ovissheten på hur allvarligt det var, gjorde att många känslor  och tankar dök upp. Minns hur jag gick till hamnen med min  hund och bara satt. Samlade tankarna, lät tårarna rinna.... Kände mig otroligt ensam denna period.
De opererade Extra djupt, för att va säkra på att få bort allt. En Fruktansvärd operation i mitt fall. Fyy, säger jag!! Med tanke på att jag ju redan hade ont också. Jag skulle blöda en månad efter. Samt inte anstränga mig. Sen ska man vänta in resultat på om det är godartat eller ej. Det visade sig sen att det satt mkt djupare än de trott, så det fanns stor risk att det fanns Kvar ändå och de  pratade om att det kan bli Ytterligare en operation. Något jag verkligen Inte ville uppleva Igen. Sen är det täta kontroller som gällde. Framför allt första året. Enligt läkarna är det ju borta, trots att viss smärta är kvar. Går på kontroller än. Fast inte Lika tätt som förut. Cancer ligger ju trots allt i släkten. Bäst att va rädd om sig.


Skönt att de får in pengar och att forskningen går framåt. Vem som helst kan bli drabbad. Dina nära.. även Du.