Jag bad om någon form av rehabilitering för att ta mig ur utbrändhet och sammanfattningsvis
psykisk ohälsa med allt vad det innebär. Vill tillbaka i arbete helt enkelt
men inte kunnat gå från noll till hundra. Först fick jag vänta i över ett år innan jag ens
blev inkallad till det program jag tackade ja till. En lång evig ovisshet helt enkelt.
När jag väl fick börja och äntligen fick komma ut på en arbetsplats (hotellet)
några timmar i veckan tillsammans med några andra deltagare, samt arbetsterapeuter,
så hann vi inte långt förrän det blev sommarlov i 5-6 veckor. En väntan igen alltså..
När vi till hösten körde igång igen, så hade jag bara fyra veckor kvar i mitt försteg
och när man äntligen började komma in i det mer, så var min tid slut.
Nästa steg diskuterades snabbt, där man då ska ut enskilt på en arbetsplats man själv valt,
så jag gav en lista på säkert uppåt 20 arbetsplatser jag kan tänka mig. Öppen för förslag helt enkelt.
Jag var hela vägen noga med att jag vill köra igång så fort som möjligt
och inte tappa allt jag hittills byggt upp, då jag vet att risken är hög att jag faller tillbaka ner
i det där svarta hålet, om jag ska ner på noll igen. Deras uppgift som arbetsterapeuter
är vid det läget att ringa till först fyra av företagen på min lista för att se om de tar emot mig,
samt om arbetsgivaren känns bra nog från deras sida, så de tex inte kommer utnyttja
arbetskraft som försöker ta sig tillbaka. Skulle jag få nej så skulle jag kontaktas
så går vi vidare på min lista, skulle jag få ett ja så kallas jag till studiebesök att träffa arbetsgivaren.
För ca 5 veckor sen gjorde jag min sista dag på hotellet och sedan dess
har jag bara gått i en evig väntan…. igen! Ner på noll igen.
Känns som jag tappat allt jag byggde upp. Igen. Slåss mot psykisk ohälsa igen
och dessutom höstdepression som måste mötas i den händelselösa vardag jag tvingats leva i…..
Jag vet inte när nästa steg kör igång, de sa att det kunde gå snabbt, eller ta tid.
Nog för att jag alltid haft otur att få jobb i denna stad som ger en inkomst man
faktiskt kan leva på, men tydligen är det svårt att få chansen att utföra gratisarbete nu också.
Vad f-n är problemet liksom…
Jag har så länge varit taggad, sugen på att börja Leva,
inte bara överleva hela jäkla tiden. Känt mig himla motiverad, men också totalt raserad
i omgångar av alla dessa motgångar hela tiden. Aldrig komma framåt liksom.
Ja jag blir väl bara så frustrerad över att det ska vara så svårt att få hjälp att komma tillbaka.…….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar