"Du ska respektera mig hundjävel"

.

Läste en så hemsk artikel!Den är skriven från en hunds ögon och det tycker jag ni ska läsa!   Bilden nedan, hör inte ihop med texten!Jag fann bilden på nätet slumpvis och la till den bara.
  

Den är skriven av lotta oktober 24, 2005  på  http://www.pitbull.se/?p=65#comments 
Jag föddes av en alldeles underbar mamma, en Amstaff, vacker som få. Min pappa var en stolt och vacker Pitbull, sju syskon var vi och lyckligaste på jorden. Vår husse och matte var dom bästa tyckte vi då, men nu i efterhand så var dom nog inte det. Då skulle dom ha varit mer noga i valet av våra nya mattar och hussar.
Den stora dagen då jag skulle åka "hem" med min Husse kom!Lite skrämmande men samtidigt spännande, full av bubbel i magen klev jag innanför dörren.Blev så till mig att jag råkade kissa lite på mattan i hallen, PANG!...Jag kände hur smärtan kom rakt i magen, och sedan orden, "HUNDJÄVEL"!...
"Faan, du ska inte pissa inne, är du helt jävla väck!" Jag lyftes upp i nackskinnet och nedkastad på en tidning i hörnet utav hallen!Jag var så rädd och förstod ingenting. Tårarna började kännas i ögonen, jag förstod inte vad som hände.
"Du pissar där i fortsättningen!..fattar du det!"
Jag låg kvar i det hörnet resten av kvällen, vågade inget annat.  Mat ställdes fram men min aptit fanns ingenstans. Jag hörde hur han ringde till någon, "Fan, hunden äter inget, vad ska man göra?...Jasså ska man svälta den så äter dom sen, Okej, Tack!"
Maten togs bort och efter det så åt jag när jag fick. Det vill säga när han tyckte att jag skulle äta och inte när jag själv ville. Denna oregelbundenhet med maten gjorde att jag fick väldigt ont i magen och svårt att bajsa, inte så lätt heller att bajsa när någon står och skriker att man ska skita och det jävligt fort, för han ska iväg!
Lärde mig snabbt att vara ensam hemma mest hela tiden.
Enda gångerna jag fick följa med var när vi skulle in till stan och träffa hans kompisar. Då skulle jag visas upp och vara cool.
"Faan, hälsa på hunden kompis!" Åh, någon som vill hälsa på mig tänkte jag och sprang fram o hoppade upp!... PANG!. Smärtan for som eld genom kroppen och jag segnade ned till marken ylande.
"Du ska ha respekt för mig Hundjävel"
Han sparkade mig rakt på mina pungkulor, jag minns inte så mycket ett tag...
Bara att han tog tag i mitt halsband och släpade med mig hem.  Väl hemma kröp jag in i mitt hörn, där låg jag i ett dygn och funderade på vad jag gjort för fel. Jag gjorde ju bara som han sa ju!?
Några dagar senare så låg vi och tittade på tv tillsammans med några av hans kompisar, vilket jag tyckte om, för då fick jag alltid vara med i "flocken". Kröp närmare husse och slickade honom på kinden för att visa hur glad jag var
"Jävla hund! Så jävla äcklig du är! Försvinn!" Slaget träffade rakt över nosen och jag flög över madrassen på golvet, jag skrek inte, och inte kissade jag på mig heller, för då vet jag att han blivit ännu ledsnare på mig. Jag vill ju inte att han ska vara så ledsen på mig ju.
Så här gick vårt liv under ca 1år, jag försökte och försökte att göra allt som husse sa åt mig, ville ju att han ska vara stolt över mig. Ibland så lyckades jag, men oftast inte och då gjorde det ont i hela kroppen i flera dagar.
Med ett brutet revben i kroppen så hände det som inte fick hända, vi var ute på gräsmattan och kissade sent på kvällen, jag såg inte vad som hände men plötsligt ropar husse "Ta idioten, på honom bara"
Jag tänkte inte, bara handlade, min husse var i fara! Snabbt som blixten flög jag på mannen som stod lutad över husse och fick tag i armen på honom. Jag bet för allt vad jag var värd, smärtan i revbenet glömde jag nästan i all rädsla i att förlora min husse. Jag finns inte längre ibland Er, men till alla Er som har en hund. Var rädd om oss!
/Nico genom Lotta