.
.
Tårarna föll likt ett stormigt vattenfall där jag gick på vägen hem.
Solen var redan uppe men gatorna lika tomma som jag.
Min vädjande röst blev dämpad tills min delade kropp kändes smutsig.
Jag ringer, vart är du, snälla svara, jag behöver dig så..
Ryggens avklippta vingar tyngde min själ närmare mot marken.
Dagar av sorg lämnade avtryck i väggar.
Kärlek möttes till ett svart hjärta sakta färgades till rosa.
.
Idag lämnade tåget perrongen med ny syn på gårdagen.
När jag log mot nya gator i väst fann jag de efterlängtade orden.
Oron T sände fick kinderna ännu blöta utan regn.
Ekandes över den avlånga pölen så möttes vi äntligen till slut.
Så nu trots en mulen himmel mot väst är jag trygg, här på anda sidan.
I famnen av de jag älskar. I värmen bort från kylan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar