måndag 20 november 2017

Lögner och porslin

Det var nära på att spontant åka till Stockholm i helgen.
Tanken var att hälsa på hemma hos Th, men också hjälpa till lite med praktiskt.
Han har ju sitt diskbråck och jag har ju turnébilen stående hos mig.
Vi hittade dock en lite annan lösning, men jag är fortfarande välkommen när som.
.

Filmat av mig. . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . 
.
Men nu är jag iallafall hemma i Norrköping några dagar.
Man hinner reflektera lite över livet, men också låta vår fina turnévecka landa lite.
Låter mig även fundera lite över vad som egentligen är att komma hem.
Ute på vägarna blir vi ju som en familj. För vi måste bygga upp de där grunderna.
Tillit i att våga blotta sig fullt ut, samt finna trygghet i varann ju.
Blir så när man reser runt till främmande platser och möter okända människor.
Att man då tyr sig lite extra till de man faktiskt lever med.
.
Nu när jag sitter här i min tomma lägenhet och sett den första snön falla,
så känns det som att vägarna snarare är mer mitt hem än detta.
Har ju erfarenhet av tvivel, lögner, samt kontroll över vad jag skriver med andra.
Sådant som skapar otrygghet, men också faktiskt ärr i mitt hjärta.
Har en strävan efter att bara få bli sedd för och uppskattad för den jag Faktiskt Är.
Kanske ska jag inte fokusera så mycket på vart min lägenhet står,
utan istället sätta fokus på vilka personer som får mig att känna mig Hemma?
Home is where my heart belongs, lyder gammalt ordspråk.

Inga kommentarer: