Jag också.

.

Det började när jag var barn. Fortsatte in i tonårslivet. Sedan även vuxenlivet. Som mest verbala övergrepp, men inte bara. . Första överfallet minns jag fast att jag bara var 6 år. Jag var på fel plats vid fel tillfälle, en helt vanlig eftermiddag på gården. De var några stycken. Minns hur de slet i mig. Skrattade. Minns också hur andra tittade på. Jag grät, skrek och gjorde motstånd. De fick inte av mig kläderna även om de ryckte och försökte. Jag lyckades fly. Förtvivlat sprang jag hem till mamma. Till tryggheten. Minns hur jag både skrek och grät hela vägen hem. Paniken. Mamma undrade vad som hänt men jag var för paralyserad. Stum liksom. Jag sa inget den gången. Men minns det som igår. . Det sker inte alltid fysiskt. Oftast sker det verbala övergrepp. När jag blev vuxen träffade jag på en av de som gjorde högstadiet surt. Aldrig sett en människa skämmas så mycket som han gjorde. Förmodligen också enda gången en kille stått upp och erkänt sina handlingar. För oftast förnekar dom utåt. Förminskar hennes upplevelse. Det är egen vinning. För att slippa framstå som dåliga, även om handlingarna är det. Tänk om vi tjejer också kunde så lätt ändra på sanningen och våra ärr. #metoo