Heavy

Ännu en tung vecka med smärta och tårar... All denna förbannade smärta... . Föll i tårar på samtalet i måndags. Jag var lite extra skör, då det skrivits en massa skit om mig under de senaste timmarna innan. Där det senaste skrevs precis innan jag gick iväg till samtalet. Tänk att jag kan bli så värdelös under tiden jag ligger och sover. Varför all denna bitterhet emot mig, i tid och otid?.. Något jag brukar få nästan skäll för, framförallt ifrån utomstående är: "Varför försvarar du en som tilltalar dig på detta sätt?" "Varför är du mån om dennes välbefinnande, när Den ger dig dessa tårar?" . Tyvärr fortsatte skriverierna om mig och jag kände att jag går under. Att överösas av så mycket skit, utan att få försvara sig ens... Hur ska man kunna tömma sin bägare, om den fortsätter fyllas på?.. Jag gick iväg till järnvägsspåret och satte mig ostört i solen. Men tårarna bara rann och andningen kändes tung och outhärdlig... Ännu en solig dag som drabbas för att jag inte orkar. Tänk att fördomar och hårda ord kan ge såna enorma skador... Men det handlar ju också om svek och brutna löften.

........................................................................... (klicka för att förstora)

. .

Igår var jag kallad till möte senare på eftermiddagen, så det var ju bara att samla ork att få detta gjort. Tänkte passa på att ta en omväg hem, nu när jag ända var ute, men ångrade mig i det sista och vände hemåt istället. En bekant bil passerade en bit ifrån, men inte så den såg mig... . På kvällen var det dags för årets Sista utomhusbio. Jag valde att slita tag i mig själv och bege mig till. Färgargården. Strandstol, filt, kängor och dubbla byxor, så var jag redo. Brukar nämligen bli lite kyligt närmare natten.

Ironiskt nog hade en av karaktärerna samma namn som... ja... 

För andra gången nånsin, såg jag en utomhusfilm ensam.

Men det är fler än jag som kommer och sätter sig i mörkret själva.

Känner mig stolt över mig själv, som trotsade min ork ♥

.

.

Även idag är jag stolt över att jag ryckte upp mig. Tog mig nämligen iväg till ett av mina smultronställen här i city, där jag satt i solen och intill vattnet i 2 timmar idag ♥

Änderna är så tama att man kan klappa dom. Märks att dom har byggt upp ett förtroende med människan. Någon tjej strax intill mig hade sallad med sig och matade ur hand. Oss övriga besökare kom de bara fram och hälsade på titt som tätt. . Framstegen är små när det känns tungt, men är glad för det lilla ♥ Lite känslosamt just nu dock, då jag nyligen på hemvägen passerade en viss person som satt med kaffe och i telefonsamtal bara någon meter ifrån mig. Var inte riktigt beredd på det... . .

Denna veckan är det Augustifesten. Ännu ett år där man ska stå och se på när andra med umgängen och gemenskap, ser ut att ha så himla trevligt tillsammans... Så var det ju förra året också, vilket ledde till att jag gick hem istället. Men kul att andra har det trevligt iallafall... . På fredag har jag ännu ett läkarbesök som väntar. Blir att förlänga sjukskrivningen. Att jobba är inte att tänka på just nu. Däremot är det ett delmål jag har. Att må så pass bra att jag skulle klara av att jobba igen, iallafall lite grann. . Det är ju trots allt inte hälsosamt i längden att gå så här länge utan att prata med folk. Att gå runt och vara anonym hela veckorna. (Ja, bortsett från närmaste familj och myndigheter då) . Jobbar ju på mig själv successivt... Men hur ska man kunna tömma sin bägare, om den fortsätter fyllas på?.. Man kan liksom inte tömma ett glas, som står under kranen. Stänger man av kranen, slutar glaset att fyllas och då hinner man dricka ur, innan man fyller på med nytt. (Om nån annan styr kranen då?) Låter man glaset istället få stå där fyllt, blir vattnet grumligt med tiden... . . - 11 knep till längre hållbarhet - 5 frågor alla lyckliga svarar Ja på