Ett hem utan Oliver

.Tänkte nämna lie hur jag känner efter allt med Oliver...Jag 'sörjer' inte längre. Var bara förra veckan som det kändes lite stort.Att sätta ut annonsen om omplacering, kändes.Även om tankar funnits länge, så blev det ju plötsligt verkligt då annons kom ut.Efter att dom hämtat Oliver så var jag rätt avslappnad.
Kan erkänna att jag faktiskt fortfarande får för mig att jag ser och hör honom här.Men inte så konstigt att jag ser i syne, för jag hade ju honom i 7 år.Jag kan alltså få för mig att jag ser honom sitta i fönstret,hör honom äta mat och tappa sina matkulor som han alltid gör....Har vaknat av att jag hört honom (trodde jag) tugga på gröna växten i sovrums fönstret som han brukade. Har fått för mig att jag hört honom jama ibland, eller hoppa upp i soffan....
Ja jag kanske hanterar det rätt bra pga att jag på ett sätt tror han är kvar.Nån del av mig har ju lixom fortfarande rutiner och vanor kvar.Medan en annan del av mig vet att han inte bor hos mig mer. Hur som helst så går allt bra här!Har inte hunnit städa så mkt, för nu ska ju katthår städas bort i omgångar.Sånt kommer ta tid, för katthår sätter sig ju på ALLT, bakom ALLT osv.Har vart för mkt annat runt om som stört.... Som tagit all energi.Trakasserier och krångel med onödiga bråk (suck).För att nämna av Wilmer's del, så märker han inte ens att Oliver är borta.Han lever på som vanligt och märker ingen skillnad.